”Jag bestämmer själv om jag är svensk”

ERMINA, 18, låtsades fira jul för att passa in –
nu förstår hon värdet i föräldrarnas historia

Hon har en fot i den skånska myllan och en i den fina vinvärlden. Ermina Ibishi, 18, uttalar ”chardonnay” och ”muscat” med lätthet efter sommarjobbet på Kronovall vinslott utanför Tomelilla.

– Det är en fantastisk miljö. Men det bästa är att det kommer människor dit från hela världen, fast det ligger så avlägset, säger hon.

Lite som Sjöbo, då. Orten ligger också avlägset, i korsningen där väg 11 möter väg 13. Trekvarts resa, 50 km, från Malmö, rakt in på den skånska slätten.

Även hit har det kommit människor från hela världen, även om de inte alltid har varit välkomna.

1988. Kommunpolitikern Sven-Olle Olsson, då centerpartist, propagerar för sitt massiva motstånd mot flyktingar. Inte ens 20 stycken vill han välkomna. Han driver frågan så långt att kommuninvånarna i Sjöbo folkröstar om saken och nej-sidan vinner med hela 64,2 procent.

Efter folkomröstningen röstas han själv ut ur partiet, men sitter kvar lokalt där han har stöd. Tre år senare hoppar han av och startar Sjöbo-partiet.

Samma år som Sven-Olle satte den lilla skånska orten på kartan som landets mest främlingsfientliga kommun hade två ungdomar i Kosovo just gått in i vuxenvärlden. Den unga mannen studerade ekonomi och var hobbypilot och den unga kvinnan skulle snart öppna en frisörsalong.

– Pappa har berättat hur bra livet var. Jag har hört så många historier om när de var unga, hur de cyklade flera mil till bergen och hur man umgicks med varandra på ett helt annat sätt än vi gör nu, med mobiltelefonen i handen.

Ermina var ett litet barn när familjen kom till Sverige. Balkankriget hade brutit ut och i Kosovo tvingat delar av den albanska befolkningen att fly sina hem.

I Sverige placerades många av dem på flyktingförläggningar där livet stannade av. I hopplös väntan på besked om uppehållstillstånd eller utvisning hamnade vissa av barnen i psykotiska tillstånd som ifrågasattes.

För familjen Ibishi började livet om från noll.

– Min mamma och pappa hade bara med sig en påse med kläder till mig och min storasyster. Allt annat fick de lämna, säger Ermina som inte nog kan hylla sina föräldrars kamp för familjen.

– Pappa har alltid satt familjen före allt. Han lärde sig svenska på nolltid och fick jobb på ett lager i Hörby.

Mamma läste svenska på SFI, barnen började dagis. På eftermiddagarna förenades de i sin lilla lägenhet. Efter ett tag fick pappan ett nytt jobb i Sjöbo, köpte en liten bil och började pendla.

När Ermina skulle börja tredje klass, flyttade familjen till Sjöbo, utan vetskap om kommunens flyktingbakgrund.

– Jag var typ den enda utländska eleven och försökte anpassa mig jättemycket efter alla etniskt svenska. På julen låtsades jag fira jul, fast vi inte gjorde det. Jag ville inte vara annorlunda, för jag hade ingen annan som var lik mig själv.

Sven-Olle fanns inte längre i livet, men andan som spreds under de mest hätska åren fanns kvar.

– Jag fick höra allt. ”Din lilla Kosovoalban, åk hem”. De spelade en låt om kriget och Kosovo, minns jag. I början ville jag inte visa att jag tog åt mig, men det var svårt.

2011 vände självförtroendet. Med emfas.

– Jag gick med i kommunens ungdomsråd det året. Jag vet inte hur det hade gått om jag inte hade gjort det. Jag hade nog fortfarande varit fast i tron att jag måste anpassa mig för att bli godkänd. Jag kände mig ju så utanför trots att jag gjorde allt för att vara så lik dem.

I dag förstår hon inte hur hon kunde skämmas för sin bakgrund.

– I ungdomsrådet är allt inkluderande. Det representerar ungdomarna och är politiskt och religiöst obundet.

Efter fyra år som aktiv är Ermina en av rådets mest erfarna och kan trots sin ringa ålder se tillbaka på ett arbete som många i Sjöbo är stolta över. Ett arbete som satt Sjöbo på en ny karta.

– Vi har ordnat aktiviteter där precis alla inbjudits in, elever på särskolor, funktionshindrade, barn och unga på asylboenden.

En julfest i integrationens tecken förra året löste upp de sista propparna i kommunen, beskriver hon.

– Tidigare fanns en tydlig klyfta mellan unga i Sjöbo och de nyanlända. Plötsligt, efter julfesten, började de komma tillsammans till fritidsgårdarna, och spela fotboll tillsammans.

Fördomarna har definitivt minskat, förklarar 18-åringen stolt.

– En elev som bott i Sjöbo hela sitt liv kom fram till mig och sa ”Jag hade ingen aning om vad vissa här har gått igenom.”

Andra vill fortfarande inte förstå.

– Just nu, den situationen som är i Sverige sedan förra året… alltså, jag blir jätteupprörd när folk säger att flyktingar kommer bara för att de kan få det bättre här.

En av hennes tankar är odiskutabel – man flyr inte ett land frivilligt.

– Mina föräldrar bodde på golv i tält i månader, de har sett folk dö. Om de har integrerat sig, varför skulle inte de som kommer nu lyckas med det?

Några dagar efter intervjun skrider Sjöbos barn fram i Luciatåg samtidigt som kommunens hemsida publicerar resultatet av årets medborgarenkät.

Sjöboborna är generellt inte särskilt nöjda. Den enda positiva förändringen i kommuninvånarnas attityd till sin hemort kan ha att göra med den nya simanläggningen och Östra Färshallen i Lövestad, spekulerar kommundirektör Roger Larsson i en kommentar till enkäten.

NMI står för Nöjd-Medborgar-Index. I år fick Sjöbo betyget 56, ett steg lägre än förra året. Främst är det grund- och gymnasieskolan som drar ner nöjdheten. Kommuninvånarna är något mer nöjda med äldreomsorg, idrottsanläggningar, miljön och renhållningen.

Men det som oroar kommundirektören mest är det sammanfattande betygsindexet Nöjd-Inflytande-Index (NII).

NII blev 38, under gränsen för godkänt. På hemsidan sammanfattas resultatet med meningen ”Frågeområden som bör prioriteras för att få nöjdare kommuninvånare är Påverkan och Förtroende.”

Ermina vet inte om hon ska stanna i Sjöbo. Till våren väntar studenten, framtiden ligger nära men hon vacklar om vilken väg hon ska ta.

– Jag funderar på att plugga kriminologi och bli utredare på polisen. Min moster i Kosovo är polis och har alltid inspirerat mig.

Erminas syster Geraldina har valt att arbeta med integration, som assistent på ett asylboende i Tomelilla. Vid sidan av studerar hon integration.

Klart är att de tänker stanna i Sverige, oavsett vad kommunenkäter säger. Och oavsett sina föräldrars tankar om framtiden.

– De tycker fortfarande att det är jobbigt att de var tvungna att lämna sina hemländer där de hade utbildning och jobb, för att börja om från noll. De har sagt att de tänker flytta hem till Kosovo när vi är så vuxna att vi flyttar hemifrån. De kämpar vidare för vår skull.

Vardagen är monoton, fast de integrerat sig.

– Det är en livssorg, särskilt för mamma som saknar sin släkt mycket. Så fort hon pratat i telefon med dem blir hon ledsen över avståndet.

Höjdpunkterna genom åren har varit sommarens bilresor genom Europa, med släkten och naturen i Kosovo som mål.

– När mina farföräldrar gick bort ärvde pappa huset, som vi nu har fixat i ordning. Pappa ville först sälja det, men han har vuxit upp i huset och vi övertalade honom att behålla det, för oss och våra framtida barn. Det gjorde honom jätteglad.

Barnen i familjen Ibishi har pratat omväxlande svenska och albanska hemma. Föräldrarna har varit måna om att upprätthålla traditionerna, träffa andra familjer från Kosovo, och framför allt berätta historierna om bakgrunden.

– Som liten förstod jag inte värdet av deras historier, men nu uppskattar jag dem verkligen. Nästa år ska vi åka på en liten roadtrip, hela familjen, till alla platser vi hört talas om.

Under tiden fortsätter Erminas svenska samhällsorientering med ungdomsrådet.

Nyligen var hon i Kungsbacka på en träff med andra kommuners ungdomsrepresentanter och temat var flyktingsituationen.

– Jag har inte haft så blandade känslor på mycket länge. Under en föreläsning om hur folk flyr sina länder kom jag på mig själv med att sitta och pricka av allt mina egna föräldrar hade varit med om. Jag förstår mig inte på människor som kan blunda för vad som händer bara för att de själva mår bra.

Ermina har, ända sedan hon blev aktiv i rådet, gjort det till sin livsuppgift att tjata om medmänsklighet.

– Jag ser sådan otrolig skillnad på vissa som jag umgåtts med. För tre år sedan kunde de säga fula ord om andra med annan bakgrund, något de i dag aldrig skulle drömma om att göra. Jag vet inte om det är att de växt upp eller om jag skällt ut dem tillräckligt många gånger, ha, ha. Men det är inget argument att man växt upp i rasistisk miljö att själv säga rasistiska kommentarer.

Frågorna har hopat sig ju mer hon förstått.

– Jag tror inte att mina föräldrar visste vilken historia Sjöbo hade. Men de hade nog flyttat dit ändå. Min pappa skulle inte ha nekat till ett jobb av någon som helst anledning, och sedan är de båda av typen som kan säga ifrån.

Själv blev hon varse Sjöbos bakgrund först när hon gick i sjuan och då via andra ungdomar i andra kommuner. Även i ungdomsrådet har kommunens mörka år diskuterats i stället för att tystas ner.

– Vi hade helt enkelt politiker i Sjöbo som hade rasistiska tankar och så fort man började prata med en del äldre om det så blev det sura miner direkt. Men jag hör inget negativt längre. Kanske har kunskapen sjunkit in, men jag tänker fortsätta att tjata om att alla ska hjälpa alla och inte döma någon.

Under tiden undanber hon sig ”skämt” och kommentarer i tron att de är välvilliga.

– Kommentaren ”Men du är ju svensk” är så tröttsam. Jag bestämmer själv om jag är svensk. Många har tyvärr fortfarande idéer om kategorier och tror sig kunna bestämma vem som är svensk. Vad de menar är egentligen ”som de själva är”. Om någon sa så när jag var yngre kunde jag ta det uppskattande, men nu som vuxen tar jag bara illa upp. Det är ju som att säga att man inte är lika mycket värd om man inte är svensk.

I EU-parlamentvalet för två år sedan röstade 25 procent av Sjöboborna på SD. Det var rekordsiffra i landet. Men Ermina vägrar att sätta stämpel i pannan på sig själv. Hon tänker göra sin roadtrip i Kosovo parallellt med att hon lär sig fler flashiga, franska vinsorter.

På samma sätt som hon lärt sig att mat och vin alltid kombineras rätt måste också integrationen fungera, menar hon.

– För mig är integration att människor från alla åldrar och klasser och bakgrunder umgås. Men man måste börja någonstans – vid att man pratar.

Ändå misslyckas försöken gång på gång, konstaterar hon.

– Det är för att man fortfarande kategoriserar människor. Man sätter många invandrare i storstädernas förorter och ger dem automatiskt sämre förutsättningar samtidigt som de som redan har allt kan bo på fina ställen. Jag tror att bostadssituationen är avgörande. Miljön påvekar en mer än man tror.

Bostaden, och folks attityder till det utländska i allmänhet, menar 18-åringen.

– Att bli nekad jobb på grund av namnet … alltså, det är så jäkla korkat. Jag har nog haft tur som är social och pratglad, men folk som inte tar för sig lika mycket har alltid svårare att få jobb.

Att vara andra generationens invandrare har gett henne lärorika insikter, även om hon gärna hade varit utan vissa av dem. De elaka kommentarernas skolår är snart över, men vissa kommer att eka länge till.

– Det är inte vårt ansvar att säga till våra barn att inte ta skit. Det är de andra barnens föräldrars uppgift att säga till sina barn att skärpa sig.

Britt Peruzzi