”Jag har en stark drivkraft
att prestera, visa och bevisa”

BERNARD, 48,  känner sig inte helt kroatisk, inte helt
svensk – utan som andra generationens invandrare

Det är galakväll i tv-rutan. SVT fyller 60 år och en kavalkad av profiler avverkas. Karin Falck, Martin Timell, Petra Mede – och på slutet Bernard Mikulic, nyhetsreporter på Sydnytt som 2003 fick ett skrattanfall i direktsändning.

– Det är det jag är famös för, säger han självironiskt på en bred malmöitiska som han själv nämner flera gånger under intervjun.

Strax efter galan damp det ner ett mejl.

”Nu försöker ni lansera Bernard Mikulic som en sorts maskot. Bernard Mikulic är en sådan falsk och äcklig person. Det hade varit bättre om familjen Mikulic aldrig hade släppts in i Sverige.”

Journalisten läser innantill från sin mobil och skakar på huvudet.

– Det var mycket sådana här kommentarer förr, när jag var programledare. Men de dyker upp lite då och då. Man vänjer sig på något konstigt sätt.

Vi träffas i SVT:s lokaler i Västra Hamnen i Malmö, i ett hus som går i integrationens tecken.

– När min pappa kom till Sverige och började jobba på Kockums varv så var det i detta området, bland annat i detta huset som är en före detta u-båtshall.

Mötesplatsen passar trebarnspappan bra eftersom han efteråt ska gå med äldsta tonårssonen och titta på en gymnasieskola i närheten, vilket direkt för oss in på skolsegregationen.

– Han går på friskola i östra Malmö nu. Vi gjorde ett aktivt val. Det är frid och fröjd, lugn miljö och bra betyg. Men skolan låg på Rosengård förr så det är ingen helt vit skola utan en skön mix med slöjor och balkanbarn. Det är jag otroligt glad för.

Bernard föddes i Malmö 1968. Tre år innan satte hans pappa Niko fötterna på svensk mark efter en lång tågresa från Bosnien till Köpenhamn och sedan en färjetur över Öresund.

– Förra året var det 50 år sedan han kom hit så vi hade fest. Det sammanföll faktiskt med flyktingströmmen, men det var inget vi pratade om.

I stället pratade föräldrarna bra minnen.

Bosnienkroatiska Niko och Milka varken kunde eller behövde tänka på något gymnasieval åt sina barn. De fick gå i närmsta skola, i Bernards fall i Malmöstadsdelen Augustenborg som redan på 70-talet var tät med invandrare som nästan alla hade fått fasta jobb på Kockums, Pripps, Pågens eller på Strumpfabriken.

– Våra skolor var lika bra som de i Limhamn. Då var det så. Och jag lyckades till och med på gymnasiet slipa bort Zlatansvenskan.

Bernard, som är äldst av fyra syskon, beskriver att familjen levde i en skyddad invandrarbubbla men med det ena benet i det svenska samhället.

– Jag spelade i NK Croatia, Sveriges bästa invandrarlag och privat var det väldigt mycket kroatiska. Pappa hade en vision om att familjen skulle flytta hem igen så han köpte mark utanför Zagreb. Det var riktig gastarbeitermentalitet.

Men när det väl var dags ville barnen inte flytta. Och inte föräldrarna heller. Marken, och det byggda huset för den delen, såldes.

Det faktum att man ostört och okritiserat kunde hålla liv i sin bakgrund bidrog till att barndomen blev som en trygg tårtbotten under alla läckerheter som det nya samhället kunde erbjuda.

– Vår bubbla gav oss barn alla förutsättningar. Vi kunde fortsätta vår klassresa framåt och få bra jobb. Men det gör mig samtidigt ledsen över hur det är i dag, i Malmös södra förorter. Nu fungerar skolan inte som en integrerande institution. Utanförskapet är betydligt större. Det är synd, de är kids som du och jag var, men det kan bli destruktivt när de inte får leva ut sina drömmar. Jätteviktiga talanger går till spillo.

”Jag kände aldrig något glastak”, upprepar Bernard flera gånger under samtalet.

– Hade min son vuxit upp, som jag, med Augustenborgsskolan så skulle han haft sämre förutsättningar.

Bara två veckor innan vi träffas har Skolinspektionen kritiserat Augustenborgsskolan och beslutat om föreläggande med vite på en miljon kronor för att Malmö kommun skyndsamt ska rätta till allvarliga brister i tryggheten och stödet till eleverna.

I formuleringen står att bristerna äventyrar elevernas rätt till en god utbildning i en trygg miljö. Senast den 2 maj 2017 ska arbetsro råda.

– Då, när jag gick där, hade eleverna alla möjligheter i världen. Men vi hade inte de sociala problemen, säger Bernard som urskiljer en huvudskillnad jämfört med 70-talet:

Föräldrarnas jobbsituation och den trygghet som den spred nedåt till barnen.

– Pappa kom en torsdag och började jobba på en fredag. Ett välavlönat jobb under Metallarbetarförbundet. Och sedan jobbade han varje dag fram till pensionen.

Integrationens nya utmaningar med brist på enkla jobb ska inte förringas, menar Bernard. Men om hans pappa med bara fyra års grundskola kunde gå rakt in och få ett välavlönat jobb så kanske det ändå finns andra sätt att få in dagens invandrare i samhällshjulet.

– Det är den stora knäckfrågan. 60- och 70-talets metoder funkar inte i dag, men många invandrare är vana att jobba hårt. Om man inte ser till att de får de möjligheterna, hur ska man göra i stället? Det är avgörande att barn ser att mamma och pappa går till jobbet.

Om Bernard Mikulic ombads hålla upp en identitetsskylt skulle det stå ”Andra generationens invandrare” på den.

Fortfarande 30 år efter gymnasiet är det viktig för honom att ha identiteten invandrarkille. Inte helt kroatisk, inte helt svensk utan hellre andra generationens invandrare.

– Under de formativa åren var ”andra generationens invandrare” en totaltdominant identitet som präglar mig än i dag. Inte på negativt sätt. Jag har en social kompetens och kan ena dagen intervjua statsministern och nästa dag kids i förorten. Kanske hade det varit svårare om jag inte vuxit upp i mixen.

Innebörden i begreppet andra generationens invandrare är det som format honom. Med en enda formsvacka, som även den blev lärorik.

– När jag började på juristlinjen i Lund växte alla komplex på en gång och jag kände mig för första gången utanför, trots att jag inte var det. Fortfarande, när jag åker till Lund, kan jag känna av mindervärdeskomplex. Samtidigt fanns det en drive i det, att vara en underdog. Fastän jag inte är någon underdog efter 20 år som anställd på SVT så finns fortfarande en vilja att visa och bevisa.

När han kom till Lund hade han aldrig haft dåligt självförtroende, men bland alla medelklasstudenter blev han ”en tyst mus”.

– Ingen var taskig, det var mer en känsla. Det slutade med att min enda vän i Lund var Peter, en lastbilschaufför i tofflor.

Under samma tid bröt Balkankriget ut. Juriststudenten började arbeta extra som tolk åt flyktingarna som strömmade hit precis som i dag.

– Kriget var ett ”wake up-call” om vad nationalism är och samma vindar ser vi i Sverige nu.

Hela familjen Mikulics släkt blev etniskt rensad av bosniska muslimer, men strax innan det hade bosnienkroater och bosnienserber rensat Bosnien på muslimer, understryker Bernard.

Kriget kröp inpå. Han hade tillbringade varje sommar under barndomen i byn Bugojno, där i princip alla blev offer för nationalismen.

– Jag hade vuxit upp i Malmö, med muslimer. Vår gård i Augustenborg kallades ”Turkgården”, och så var det lite makedonalbaner där också. Därför var det omöjligt för mig att haka på någon kroatisk nationalism om att hata muslimer. Av samma skäl är jag i dag otroligt besviken på språkbruk som likställer IS härjningar med människor som flytt från IS.

Efter tre år på juristlinjen insåg Bernard att det egentligen var journalist han ville bli. Till pappans stora förtret.

– Han blev ju otroligt besviken. Han fattade ingenting.

Men sonen höll fast beslutet, slet ett halvår och fick sedan maxresultatet 2,0 på högskoleprovet. Och nu är pappan nöjd.

I dag har Bernard Mikulic varit SVT trogen i 20 år, som utrikeskorrespondent, nyhetsuppläsare och som reporter engagerad i integrationsfrågor. Han är prisbelönt för bland annat sin serie om ”Dallas”, boxningstränaren i Rosengård.

– Jag var bekväm med de frågorna, med att åka till Rosengård. Men några år senare var det alltid ”Bernard, kan du ta det?” Då kände jag att jag ville göra något annat men nu vill jag snarare göra mer om integrationsfrågorna igen.
Samtalet kommer in på den äldre invandrargenerationens åsikter i flyktingdebatten, inte alltid de mest välkomnande.

– Men även i vår generation … människor man känt länge, som goda, snälla, varma människor glider nu över. Jag kan inte avfärda dem alla som rasistiska idioter. Det är lätt att sitta på en redaktion och, utan att säga det rakt ut, se SD-väljare som lantisar. Som i USA, där media nu frågar sig vad som gick fel, de hade ingen aning om hur mycket folk hatar Washington. Vi pekar ofta på rasisternas filterbubbla, men ser inte vår egen, för den är god.

Bernard ger SVT godkänt för mixen av anställda från olika länder. Men där, vid geografin, slutar mixen.

– Vi bor alla i bostadsrätter och är värderingsmässigt väldigt homogena. Jag delar också de värderingarna, men förstår att det skapar en farlig bubbla. Därför är jag också tacksam över att jag är journalist, och kan träffa alla slags människor.

Även barnen ska ärva mixen. Bernard och hans svenska hustru klipper dem hos stans coolaste invandrarkidsfrisör.

– Det är skitcoola gubbar. ”Din gata” pumpar i högtalarna, det är highfive och en kram.

I samma sekund som han hyllat Malmös mix blir trebarnspappan allvarlig igen.

– Jag förstår att det kan vara skrämmande för andra människor. Jag är personligen stolt över att mina barn är både kulturellt och socialt begåvade och inte dömer någon. Men om man ogillar muslimer och invandrare så blir det nog jobbigt och provocerande att gå på Malmös gator. Jag älskar den mixen men kan också se utmaningarna inför framtiden.

Bernard understryker att han pratar mycket om segregationen med sina barn, som just nu föredrar att känna sig lite mer kroater än svenskar. Fast de inte pratar kroatiska.

– Jag försökte lära dem när de var små, men det var för jobbigt att hela tiden översätta till min fru. Äh. För många kroater jag känner är språket otroligt viktigt, trots att deras barn bara tillbringar två veckor om året där, men inte för mig.

Bernard Mikulic lägger större vikt vid trygghet, och driv. Men när han fick sin utrikestjänst häpnade han. Första tanken var ”Jag har lurat dem, hur kunde de välja mig?”

– Trots att jag fattade att de anställt mig för mina meriter. Jag tror att det kommer helt och hållet från min bakgrund. Jag har fortfarande en stark drivkraft att prestera, visa och bevisa.

I grunden är det en bra drivkraft, tycker han. Så tack för invandrarbakgrunden!

– Jag har inte varit fattig eller haft ett tufft liv men jag är fortfarande väldigt stolt över att vara reporter på SVT.

Britt Peruzzi