”Jag har alltid skapat något av ingenting”

HOUDA, 59, startade ett integrationsprojekt som sveks av kommunen – trots att de stolt visade upp det

En resväska som stod packad och orörd i 17 år har präglat hela hennes liv.

Houda El-Machharawi, 59, föddes i ett flyktingläger i Libanon. Shatila i södra Beirut hade startats av Röda Korset för att ta emot palestinska flyktingar efter 1948 när deras hemland slutat lyda under brittiskt mandat.

Houdas föräldrar som hade tvingats fly från sitt hem i Jaffa bildade familj där och den en kvadratkilometer lilla markbiten blev sexbarnsfamiljens hem. Trots löften och drömmar om annat.

I allrummet med zinktak stod alltid en resväska packad. Den ständiga planen var att resa hem igen. ”Om en vecka”.

– På allvar trodde alla vuxna att de skulle få återse sina hem igen, säger Houda.

Istället blev en vecka 30 år, och sedan skingrades de flesta över världen. Houda hamnade i Göteborg och hann fylla 48 år innan hon för första gången kunde besöka sina rötters Jaffa. Då reste hon med sin dotter Yusra, och en resväska liknande sin barndoms, fast till övervägande del packad med mod.

– Det var en tung resa. Men tack vare min mammas detaljerade och känslosamma historier kunde jag hitta i staden, och det var en otrolig känsla.

Houdas fotografier från dagarna i Jaffa är bilder av sol, apelsinlundar och leenden.

Kontrasten med hennes nuvarande bostad i stadsdelen Biskopsgården är stor men tvårumslägenheten är full av detaljer som påminner om familjens bakgrund, en bakgrund som blivit allt viktigare med avståndet, och med åren.

I fotolådorna ligger också jobbiga minnen. Ett av de jobbigaste finns i ett tidningsurklipp från 1994, med rubriken ”Utvisade till ingenstans”.

Tre år tidigare hade Houda kommit till Sverige som statslös palestinier. När ett tillfälligt uppehållstillstånd på Cypern hade gått ut sökte hon asyl och åberopade den så kallade ”sista länken”. Men det räckte inte att resten av familjen redan bodde i Sverige, eller att dotter Yusra var född på Östra sjukhuset i Göteborg. Efter utlänningsnämndens brev om avvisning gick mor och dotter därför under jorden.

– Vi hade inget val, för vi var i praktiken statslösa. Om min dotter ens hade släppts in Libanon skulle hon ha ansetts vara ett illegalt barn.

Det var överlag fel tid att söka svensk asyl. I Rinkeby i Stockholm hade missnöjet i flera år varit stort mot en allt hårdare invandrarattityd.

Till slut mötte dåvarande statsminister Carl Bildt invandrarna på ett hetsigt krismöte som döptes till ”Kalabaliken i Rinkeby”. Mitt i stormen tog hans invandrarminister Birgit Friggebo mikrofonen och föreslog att alla i salen skulle sjunga ”We shall overcome”.

På Youtube-filmen från tv-inslaget ser man hur en generad Bildt inte håller med henne om att spontan sång på engelska är rätt för integrationen. Men ingen i salen höll heller med honom när han beskrev läget i förorterna som ”motsatsernas fredliga dynamik”.

Houda El-Machharawi överklagade utvisningsbeslutet och under tre månader sov den lilla familjen inte på samma plats mer än två dagar i sträck. Yusra, då två år, mådde dåligt av att förflyttas och Houda kunde inte sova utan lugnande medicin, men detta var det enda alternativet.

Flera organisationer, bland annat Rädda barnen och flera riksdagsledamöter engagerade sig och en vecka efter den första artikeln aviserades lättnader i asylkraven för vissa flyktingar.

Efter tre månader på gömställen kunde Yusra krypa fram i dagsljuset igen, leka på gården och träffa mormor. Och lagom till midsommar kom svaret från Kungsbacka kommun att de skulle få stanna.

– Visst var jag glad, men lycka kände jag inte, inte just då, berättar Houda.

En fest blev det ändå. Med 32 ljus på tårtan, lika många månader som familjen hade vistats i Sverige.

– Det var en bra dag, för det bästa min dotter visste som liten var att blåsa ut ljus.

59-åriga Houda är noga med hur hon uttrycker sig, men i ett sammanhang medger hon att hon använder ordet hata. Om förorten Bergsjön.

– Jag hatar fortfarande Bergsjön. Det var en av platserna jag gömde mig på och den kroppskänslan, den oron, har aldrig försvunnit.

Minnena från den första tiden i Sverige är skräckblandade. Påsk. En tågresa, från Göteborg till Borås. Ett raspigt högtalarmeddelande. Ordet polis.

– Jag var så nära en kollaps där på tåget, jag var övertygad om att de letade efter oss. Vi lämnade spårvagnen vid nästa hållplats. Jag kommer aldrig att glömma det.

I efterhand har hon förstått att det var ett rutinutrop, en varning för ficktjuvar. Nu behärskar hon svenskan till 100 procent. Och har även anammat en del traditioner.

– Jag julhandlar, fast vi är muslimer, jag älskar ljusen under julen. Och sill! Men mest har jag nog ändå lärt mig att vara mer reserverad, att hålla distansen. Ibland har jag retat mig på att jag blivit sådan, men samtidigt passar det min personlighet bra, jag har alltid velat ha mitt eget utrymme.

I höstas kom Houda El-Machharawis första bok ut, på arabiska. ”Kärlek och exilpapper.” Det är komprimerade minnen och känslor från barndomen i flyktinglägret i Libanon och bron över till det nya livet i Sverige.

– Jag vet inte hur den blev skriven, plötsligt bara satt jag där med en färdig bok, och då insåg jag att de flesta minnena handlade om människor. Trots all misär som rådde så var jag omgiven av starka människor. Jag ville hedra dem genom att skriva om dem.

Familjens två kala rum i lägret Shatila hade varken vatten eller annan service. På sommaren var hettan under zinktaken olidlig och på vintern regnade det in och i kastruller som stod uppställda.

– Värst var råttorna. De var överallt, hela tiden. De har förblivit min största fobi.

Men hon hade ingen uppfattning om resten av världen. Lägret var Lilla Palestina och snart skulle de ju ändå åka hem.

– Det var tron på det som gjorde att folk uthärdade. Och de trodde starkt! När någon bjöds på kaffe sa man inte som här ”tack” utan ett uttryck som betyder ”vid återvändandet”.

Många av de starka känslorna för bakgrunden, och sorgen över flyktingstatusen, har hennes dotter Yusra absorberat genom åren, till mammans sorg och glädje.

– Jag är en positiv människa, trots allt. Jag har skapat något av ingenting hela mitt liv. Visst har jag en sorg i mig, visst var det svårt att växa upp som kvinna i ett så konservativt samhälle, men jag kan hantera sorgen.

Lyckan väger tyngre. Att ha fått se sin lilla gömda dotter växa upp till en stark, samhällsmedveten universitetsstudent är mer än hon kan begära, menar hon.

Det överskuggar allt negativt som händer i Biskopsgården.

– Det känns som att någon blir skjuten varje dag här. De flesta är barn till invandrare som kom hit i tron att de skulle kunna ge sina barn ett bättre liv. Det är så tragiskt.

Houda har haft ett helt liv att fundera över hat och osämja och är besviken på att man ser utmaningarna med integrationen som ett invandrarproblem i stället för ett samhällsproblem.

– Man har arbetat med integrationen ur ett svenskt perspektiv, utan att involvera dem det gäller.

Hade man frågat de drabbade, så hade man fått svar, tror hon.

– Självfallet hade man till exempel kunnat påverka bostadssegregationen, ställt krav på de kommunala bostadsbolagen. Och det är fortfarande svårt att få ett jobb om man har ett invandrarnamn.

Själv startade Houda 2001 integrationsprojektet ”Oliven” i Göteborg.

Det var en dagverksamhet för äldre – araber, kurder, balkanbor och iranier. På Oliven kunde de få hjälp med vardagsproblem, ringa läkare, läsa ett brev, få lite svenskundervisning, laga mat och göra utflykter. Man bjöd också in myndigheter som berättade hur det svenska samhället fungerade.

I sju år hasade sig projektet fram, knappt.

– Göteborgs stad var stolta över oss och visade upp projektet för andra kommuner. Ändå fick vi inte samma finansieringshjälp som andra äldreverksamheter i Sverige. Till slut tvingades vi lägga ner.

Houda suckar uppgivet. Hon har försökt. Många gånger.

– Många gånger har jag blivit bra bemött, andra gånger har budskapet varit ”Du kommer aldrig att bli svensk”.

Hon gör en lång, lång paus och funderar på vad hon just har sagt.

– Vet du, det är ok för mig. På riktigt. Men jag vill att min dotter ska kunna känna att hon blir accepterad som svensk. Ändå tror jag inte att det blir så. Hon studerar i Lund och det händer ofta att man tilltalar henne på engelska. Det handlar i botten om hur man tänker. Att invandrare inte kan studera i Lund.

Men oavsett vad andra tycker kommer Sverige att förbli Houdas nya land.

Några kilometer bort ligger hennes mamma Siham begravd. Det blev en muslimsk begravning i kallaste mars, långt från flyktinglägret i Libanon och ännu längre ifrån hemstaden Jaffa.

Houda visar ett Facebook-inlägg som dottern Yusra skrev till sin mormors minne:
”Era väskor var alltid packade för en dag skulle ni ju återvända. Ett liv präglat av krig och elände, en ljus framtid som togs ifrån dig … Älskade mormor, jag hoppas du får känna Jaffas briser mot ditt ansikte i himlen”.

– Jag är så glad att Yusra förstår, att hon är så inkännande med andra människor.

Britt Peruzzi